Jag vet inte hur jag gör med denna blogg, jag kanske tar bort den snart.
Vi får se, jag kommer iaf inte skriva mer här.

Det känns inte som om jag varit borta alls.
Vardagen faller över mig som ett mörkt täcke.

Över julen har jag varit hos mormor och kusiner vilket jag kan längta till hela året, inte julen utan att träffa dem!
Jag har inte sovit ensam på fem dagar nu så igår hade jag svårt att sova då jag inte behövde klaga på snarkningar men jag hade ingen att babbla om musik med vilket är väldigt deprimerande...

Det brukar vara skönt att vara hemma men det känns inte riktigt så. Jag vill mest gå under jorden när jag är i Uppsala. Så många krav och måsten.

Men kolla vilken rolig bild jag hittade då! Och nu menar jag inte att det är bra att röka men det är därför jag älskar foto, man kan verkligen förändra verkligheten!
Personerna på bilden röker ju inte egentligen men ändå har någon fått det att se så verklighets troget ut!

Makalöst.

Gud vad jag är trött på hela YOLO snacket. De personer jag känner som faktiskt använder frasen i seriösa syften vill bara ha en anledning att supa, knarka och festa. Inte ta något ansvar.

Visst, man lever bara en gång men ska man verkligen korta ner sin livslängd med 10-20år för att man röker, dricker och bara inte tar hand om sig själv?

Nu kanske vissa tänker att jag inte borde lägga mig i vad andra gör och det gör jag faktiskt inte!
Just nu klagar jag på att uttrycket "YOLO" borde användas i mer relevanta syften än för att festa.

Nåväl, tack för mig.

Och här sitter jag och ruttnar i soffan. Har lagat en fantastiskt bränd potatisgratäng och ska väl snart packa min väska.

Ha en bra domedags eftermiddag!

Här kommer ett inlägg till alla er som ogillar mig på olika sätt!

Hej! Vad kul att du hittade hit till min blogg. Kul för dig alltså, själv så hade jag nog klarat mig ganska bra utan att du satt där på andra sidan skärmen.

Jag tänkte bara ställa en fråga. Varför läser du detta om du inte tycker om mig? Varför vill du se de foton och texter jag lägger upp? Varför vill du vara en del av mitt liv? Varför?

Jag har själv läst bloggar för att jag ogillade bloggaren men jag insåg ganska snabbt att det gjorde mig till en mycket sämre människa än vad jag egentligen är. Att vara elak är inte bra, inte ens på andra sidan en skärm.

Jag skulle uppskatta om du skulle kunna ta ett steg tillbaka och fundera på varför du egentligen läser min blogg. Är det för att du vill ha smaskiga detaljer om mitt privat liv? Vill du skratta åt min misär när jag skriver att jag mår dåligt? Eller vill du bara håna mig för att jag bloggar om?

Om du läser min blogg pga någon av dessa anledningar så vill jag be dig att sluta. Sluta läs denna blogg om du inte tänker ändra uppfattning om mig. Självklart så får du tycka vad du vill om mig, varsegod. Men snälla, håll det för dig själv.
Jag vill inte veta vad du tycker om mig, kunde faktiskt inte bry mig mindre men jag bryr mig om varför just du läser min blogg.

Detta blev ett långt inlägg men tänk på saken. Om du har någon sorts konstruktiv kritik så vill jag gärna ha tips men om det bara är för att vara elak så borde du tänka om.

Till alla er som tycker om mig vill jag bara säga tack för att ni läser bloggen! Kram på er!

Tänk om allt förändrades över en natt.
Ena dagen är allt bra och nästa är det tvärt om.

Läskig tanke men det har hänt förut.

Haha förlåt, jag försöker att inte blogga om One Direction men denna bild är så jävla bra!

Sorry haha

Underbara Jonas Gardell förgyller mina kvällar med tweets.

Så typiskt mig att läsa tre böcker samtidigt, jag kommer inte läsa ut någon av dem tillslut -.-

Du är värd alla mina sekunder.

Den engelska ungdomsserien Skins har de senaste halvåret varit en väldigt stor del av mitt liv.
När allt har känts skit har jag kunnat titta på Skins och varit en del utav kompis gänget, alla deras brister och problem.

Skins har hjälpt mig när jag inte orkat och gett mig hopp om min framtid.
Nu är jag framme på sista avsnittet på sista säsongen (den sjunde).

Jag vill inte se. När jag ser det sista så är det slut, då har jag inget att vända mig till förutom att se om alla avsnitt igen...

Vilka jävla i-landsproblem jag har.

Idag gör jag inget.
Idag lever jag.
Inget mer.

Igår var en fantastisk kväll på Café Genomfarten med två band där jag känner sångarna.

Första bilden är på min vän Astrids band som heter Revolize och de gör bara egen skrivna låtar - suuuper bra!

Den andra bilden är på min andra vän Ludvig som sjunger och spelar i bandet Flashoulette. Även dem ett super band som fick publiken att dansa till deras version av Little Talks.

Verkligen en väl spenderad fredag kväll med tacokväll, dans och kramar. Helt klart värt!

Så där ja. Nu har jag skrivit min allra första krönika som har publicerats i gymnasietidningen WORD som delas ut till Uppsalas alla gymnasieskolor.

Jag blev faktiskt nöjd men jag ser verkligen rund ut på bilden, men allt kan ju inte vara perfekt!